En sommar senare…

Sommaren och semestern börjar gå mot sitt slut. På ett sätt känns det som att den har gått väldigt fort. På ett annat sätt känns det som att den har rymt ett helt år av reflektioner.

Det är märkligt hur livet fungerar. Jag hade önskat att man kunde fått tillgång till de största insikterna utan att behöva gå igenom tunga saker. Men av någon anledning verkar det ibland krävas en livskris för att få fullständig tillgång till den nya kunskapen.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att svåra erfarenheter förändrar oss. De skalar av. Flyttar perspektiv. Får oss att ställa andra frågor än tidigare och hjälper oss att se vad som faktiskt är viktigt. Det är kanske inte en väg någon av oss skulle välja, men ibland är det den väg livet leder oss in på och som sedan skapar en ny version av oss själva. En version 2.0 (förhoppningsvis).

Den här sommaren har blivit ett tydligt kvitto på att vi människor kan ha helt olika behov, även inom samma familj. Någon mår som bäst när kalendern är full och varje dag innehåller ett nytt äventyr. Någon annan blir rastlös bara av tanken på en ledig eftermiddag. Och så finns vi som numera blir lite lyckliga av… stillheten av att göra ingenting.

Det är inte längre händelserna som ger mig mest energi. Det är mellanrummen. Stunderna när ingenting särskilt händer. När ingen vill något. När telefonen är tyst och kroppen faktiskt hinner ikapp. För några år sedan hade jag nog tyckt att det lät ganska tråkigt. Idag känns det snarare som lyx.

Om jag ska sammanfatta sommaren finns det tre saker som burit mig mer än allt annat.

Den första är naturen. Inte bara att vara ute, utan att verkligen ta in den. Att gå barfota så ofta som möjligt. Att känna gräset under fötterna, höra vinden i träden, lägga märke till dofterna och färgerna och faktiskt uppleva naturen istället för att bara passera genom den. Ofta är det i naturen som jag får den djupaste kontakten med mig själv.

Den andra är meditationen. Den har varit en daglig del av mitt liv länge, men i sommar har något förändrats. Fördjupats. Tidigare har jag nog, utan att riktigt märka det, försökt meditera mig förbi det svåra. Nu har jag istället börjat våga stanna kvar. Sitta tillsammans med rädslan, sorgen, ångesten och allt det obekväma utan att försöka få bort det så fort som möjligt.

Det är inte särskilt mysigt, men det har varit läkande.

Efter en lång period där rädsla, kroppsliga och psykiska biverkningar och oro tagit mycket plats känns det som att något långsamt har börjat röra sig igen. Som att kroppen och sinnet steg för steg börjar lita lite mer på livet. Att sitta i stillhet gör inte att problemen försvinner, men det har hjälpt mig att möta dem på ett annat sätt. Och kanske framför allt har det hjälpt mig att lära känna mig själv lite bättre. Att allt förändras. Även det som är tungt och aldrig känns som att det kommer att bli bättre.

Den tredje lärdomen handlar om det korta ordet NEJ.

Jag har alltid haft lätt för att ta hand om andra. Känna in stämningar, skapa god stämning, lösa konflikter och ibland bära lite mer än vad som egentligen varit mitt ansvar. Ibland till och med innan någon bett om hjälp. Jag tycker om den sidan hos mig själv, men jag vet också att den ibland har skett på bekostnad av mina egna behov.

Efter allt kroppen har gått igenom vet jag att återhämtning inte längre är en bonus. Den är en förutsättning. Det innebär att jag numera oftare säger nej. Nej, även till roliga saker. Nej till att alltid vara tillgänglig. Nej till sådant som kostar mer energi än det ger. Jag försöker också påminna mig om att jag kan stötta andra utan att bära deras ansvar. Det ansvaret behöver de få behålla själva. Det är en del av deras resa och utveckling.

Nu när hösten närmar sig är det inte de stora planerna jag vill ta med mig från sommaren. Det är vanorna. Barfota fötter. Meditationen. Mellanrummen. Gränserna. Små saker som egentligen inte kräver så mycket att få till, men som tillsammans gör en enorm skillnad. Samtidigt har det tidigare varit precis sådana här saker som långsamt försvinner i takt med att livet fylls och annat pockar på uppmärksamhet.

Det är lätt att ta hand om sig själv när kalendern är tom och dagarna flyter ihop. Den verkliga utmaningen kommer när vardagen drar igång igen. Då räcker det sällan att hoppas att de nya vanorna ska leva vidare av sig själva. De behöver få en plats i livet. De behöver bli lika självklara som jobbet, tvätten och försöken att komma ihåg var nycklarna egentligen tog vägen.

Det tar jag med mig in i vardagen. Inte att jag ska göra och prestera mer, utan att fortsätta göra det som faktiskt får mig att må bra.

Jag är nyfiken på dig.

Vad har sommaren visat dig? Finns det någon vana, insikt eller känsla som du vill ta med dig in i hösten? Hur kan du hjälpa dig själv att faktiskt hålla fast vid det när vardagen rullar igång?