När självomsorg betyder att låta någon annan få komma nära

Det finns perioder när vi verkligen försöker sköta allt själva. Vi organiserar, planerar, jonglerar och tänker att “jag fixar det här, det är lugnt”, samtidigt som kroppen viskar något helt annat. Vi kör på ändå, lite som om envishet vore en hållbar energikälla. (Det är den tyvärr inte.)
Och mitt i allt det där börjar det långsamt gå upp för oss att det inte är meningen att vi ska göra livet utan pauser eller utan människor.

Så kanske är det så här:
Att ta hand om sig själv handlar ibland om att våga släppa in någon annan.
Inte för att vi inte klarar oss – utan för att vi inte ska behöva.

Att be om hjälp.
Att ta emot hjälp.
Att låta någon annan bära lite av det som blivit tungt.
Att få sitta nära någon som inte kräver ett leende eller en lösning, utan bara är där och andas bredvid.

Att skratta lite, även när allt inte är särskilt roligt.
Att andas lite, även när bröstet känns trångt.
Att få vila i någon annans närvaro, om så bara en liten stund.

Det är inte svaghet.
Det är mänsklighet.
Och ibland är det precis där läkning börjar.