En reflektion om snällhet

För en tid sedan hade jag ett viktigt samtal med en av mina döttrar. En händelse i skolan fick mig att inse att vi behövde prata om det här med att vara snäll mot sig själv och andra. Ganska snabbt in i samtalet kunde vi båda konstatera att definitionen av att vara snäll kan ha helt olika betydelse beroende på vem mottagaren är, men också på hur man själv ser på det här med snällhet.

Vi kom tillsammans fram till att ett sätt att vara snäll på är att inte alltid säga allt man tänker. Att hjärnan ibland tänker tankar så fort och att man ibland (eller till och med väldigt ofta) behöver få lite tid att fundera på om det man tänker egentligen speglar vad man innerst inne känner och står för. Om jag bara går till mig själv så blir jag ibland förvånad över vad jag tänker. Att de tankar som kommer faktiskt inte alltid speglar mina värderingar och det jag anser mig tro på.

Så finns det olika sätt att vara snäll på? Ett sätt är självklart att göra och säga snälla saker för och till andra. Ett annat sätt kanske helt enkelt är att inte säga och göra vissa saker. Att låta bli att säga och göra de där sakerna som inte gynnar mottagaren, men kanske också säga det där fina till någon annan som man ofta bara tänker, men inte uttrycker.